Ales stenar

Ales Stenar ligger vid Kåseberga hamn och ofta besöks även Kåseberga hamn med rökeriet samtidigt. Ett slags Sveriges Stonehenge, det är inte bara en historisk plats utan man har också en fantastisk utsikt härifrån. Väl värt att besöka, vilket ca 800.000 personer varje år insett.

Området har varit en speciell plats under tusentals år, även långt innan Ales Stenar uppfördes. Arkeologer från Riksantikvarieämbetet har t ex hittat en förmodad långdös, en närmare 5 500 år gammal stenåldersgrav, vid en provutgrävning som genomfördes intill Ales Stenar.

Ales Stenar står majestätiskt uppe på åsen ovanför det mysiga fiskeläget Kåseberga. Ales Stenar är både omstritt och mystiskt. Dramatiskt placerat med vidunderlig utsikt över Östersjön gränsar monumentet mellan himmel, jord och hav. Oavsett vad man anser om monumentet är platsen väl värd att besöka, man ser stora delar av sydöstra Sverige (fem kyrktorn om vädret är bra), men även öppet hav och en glimt av Bornholm.

Det fascinerande monumentet består idag av 59 resta stenblock placerade i en gigantisk skeppsform. Med 70 meter i längd och 19 meter i bredd utgör Ales Stenar Sveriges största bevarande skeppssättning. Skeppsformade stensättningar som denna brukar vara gravar, men Ales Stenar är fortfarande mycket omdebatterat.

Ales Stenars funktion är liksom dess datering omdebatterad. Olika teorier har genom tiderna ställts mot varandra. Skeppssättningar brukar av arkeologer främst tolkas som gravmonument eller kultplatser från 700 – 1 000 eKr. En annan möjlig förklaring som framställts är att Ales Stenar har fungerat som en solkalender. Monumentet tycks vara anlagt så att solen vid sommarsolståndet går ned i monumentets nordvästra förlängning och går upp i den motsatta riktningen vid vintersolståndet. Vad än avsikten ursprungligen har varit, måste man anta att betydelsen har varit kopplad till något centralt och viktigt i människors liv.

Arkeologer och geofysiker undersökte platsen år 2006 med hjälp av georadar och magnetometer, som gör det möjligt att se konturer av det vad som döljer sig under markytan på olika nivåer. Undersökningarna visade att Ales Stenar är betydligt större och har en mer komplex struktur än vad som syns idag ovan mark. Under markytan döljer sig spår av flera strukturer, både efter en mindre skeppssättning (ca 39 x 11 m), två runda dösar (ca 6 m diameter) och en stor cirkelformad struktur med en rektangulär stensättning i mitten.

År 2012 publicerades en arkeologisk utredning kallad “Ales stenar – Fördjupat kunskapsunderlag” [PDF] med mycket information om fornlämningen och vilka undersökningar som gjorts. Utredningen beställdes av Länsstyrelsen i Skåne län i samband med planering av ett Naturum i Kåseberga.

År 2013 publicerades “Ales stenar i nytt ljus; Delprojekt 1 – gravmonument intill skeppssättningen” [PDF]. Artikeln handlar om en utgrävning av en del av en stuktur i marken som upptäcktes tidigare med georadar. Strukturen har stora likheter med en långdös omgiven i cirkelform (ca 50 m diameter) av kantstenar. Den ursprungliga anläggningen bör ha uppförts under yngre stenåldern/bronsåldern. Stenblocken, vars avtryck georadarn visar, är borta men har antagligen återanvänts vid byggandet av skeppssättningen. Det skulle kunna förklara att det finns skålgropar på flera av skeppssättningens stenblock.

År 2016 publicerades en undersökning av ett område ca 500 m nordost om Ales Stenar, norr om Kåsebergaåsen och väster om Gravarne: Kåseberga 14:79, 14:117 och delar av 14:95. Lämningar från förhistorisk tid och nyare tid [PDF]. Här finns också en hel del bakgrundsinformation från omgivningarna.

I samband med renoveringen av kiosken i hamnen 2020 gjordes också en arkeologisk undersökning, som finns här (PDF). 

De som besöker Ales Stenar stöter kanske även på Bob Lind och hans skyltar. Bob har ansträngt sig för att kartlägga och bevisa att Ales Stenar är en solkalender från bronsåldern. Den officiella versionen från Riksantikvarieämbetet är dock att monumentet är från ca 900 eKr, men att man de facto inte vet exakt vad Ales Stenar är och varför den uppförts. Kanske är det troligaste att det är flera saker – minnesmärke, grav, solkalender och/eller tingsplats. Kanske har platsen använts till olika saker under dess flertusenåriga historia.

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar – att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

Skepp har förlist i jorden, så när du står

på detta gräsdäck har du stöd
nedanifrån.

Du finner din plats igen och är nu

sista befäl på ensamhetens farkost,

lyssnar efter en köl under jord

likt en sovande plogbill. Du lämnar inte

din post bland dessa solstings
drabbade stenblock,

solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,

bålverk för jordens skrov och dess tystnad.

När du sträcker på dig som kullens höjda öra

och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,

måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

Kommentar:
Dikten tycks inte vara publicerad förrän Heaneys svenske översättare Lars-Håkan Svensson skrev om den i Svenska Dagbladet 2013-09-02 efter författarens död: ”När Seamus Heaney besökte Internationella poesidagarna i Malmö i maj 1989, skrev han nedanstående dikt som han kopierade i ett nummer av poesitidskriften Agenda och gav mig. Långt senare frågade jag varför den inte hade publicerats på engelska och fick då till min häpnad veta att han inte hade sparat ett eget exemplar. Jag fick hans tillåtelse att publicera en översättning och skickade en avskrift av originalet men dikten har ännu inte tryckts på engelska.”