Kyrkor på södra Österlen

Kyrkorna i trakten är i allmänhet ursprungligen byggda på 1100-talet. På den tiden led kusttrakterna ofta av vendernas härjningar. Byarna låg därför på säkrare mark några kilometer in från kusten och där byggdes också kyrkorna. Missionärer började komma till Skandinavien på 800-talet, men det tog lång tid innan kristendomen helt tagit över gentemot asatron. Enligt historikern Adam von Bremen som levde på 1000-talet så fanns det ca 300 stavkyrkor i Skåne redan mot slutet av 1000-talet.
I början byggdes kyrkor i trä, antingen stavkyrkor med stående timmer eller timrade kyrkor med liggande timmer. De första stenkyrkorna började byggas i mitten på 1000-talet. Kyrkan i Dalby utanför Lund, som grundlades 1060, anses vara den äldsta bevarade stenkyrkan i Sverige. Kyrkorna har renoverats, restaurerats, moderniserats och byggts om i stor utsträckning, så i allmänhet finns det idag bara delar kvar av de ursprungliga byggnaderna, t.ex. en del av en vägg, några grundstenar etc.

Kyrkorna byggdes efter samma mönster: Ett långhus för församlingen och ett kor för prästens och hans medhjälpares verksamheter med et s k korskrank som avskiljare. Koret var ofta upphöjt i förhållande till långhusets golv. Övergången mellan långhus och kor kallades triumfvalv och i det hängde ofta ett krucifix med Jesus på korset, ett s k triumfkrucifix. Kyrkobyggnaden orienterades i öst-västlig riktning med långhuset i väster och koret i öster. Längst i öster kunde koret ha en rundad tillbyggnad kallad absid. Under koret kunde det finnas en krypta, som fungerade som gravkammare och/eller gravkapell.

De tidiga kyrkorna hade en ingång på långhusets sydsida för männen, och en enklare ingång på norrsidan för kvinnorna. Män och kvinnor var också åtskilda under gudstjänsten. På vardera sidan fanns också ett altare.

Dopfunten var oftast placerad längst ner i kyrkan, nära dörren, eftersom det odöpta och “orena” barnet inte skulle släppas in längre än nödvändigt. Funten hade en stor skål (kuppa) eftersom barnet skulle doppas ner helt i vattnet.

Vapenhuset var antagligen ett förråd för byns vapenarsenal och låg normalt som en utbyggnad antingen vid männens ingång på sydsidan eller på västsidan där tornet idag reser sig. De första kyrkorna anses ha haft en fristående klockstapel för kyrkklockorna. De flesta kyrktorn är tillbyggda i senare tid väster om långhuset. Skånska kyrkor från 1100- och 1200-talen fick oftast sina torn på 1400-talet.

Om kyrkan behövde större utrymme kunde man bygga till korsarmar (sidoskepp) till långhuset, dvs utbyggnader åt norr eller söder. I en korskyrka finns det två sidoskepp.

Sakristian är ett rum för förvaring av kärl och skrudar och för prästens omklädnad. Det ligger på norra sidan av koret, antingen på insidan eller i en liten utbyggnad.
De första stenkyrkorna byggdes i romansk stil med tjocka väggar av natursten. Man hade små dörr- och fönsteröppningar för stabilitet. Dörrar och fönster hade rundad överdel, och fönstren vätte främst åt söder. Den romanska stilen var förhärskande i Europa från 900- till 1100-talet och kallas också inom arkitekturen för rundbågestil. I Norden var motsvarande tid ca 1050, då stenkyrkor började byggas, till ca 1250.
Kalkputsen på kyrkans insida bemålades med bilder ur bibliska historien och med anknytning till folkets vardag. Ett vanligt motiv är också invigningskors eller konsekrationskors, som målades där biskopen under kyrkans invigning målat kors på väggarna med vigvatten eller vigd olja. Det skulle vara tolv kors (inskrivna i cirklar) symboliserande de tolv apostlarna.

S.k. kyrkfönster av färgade glasbitar sammansatta med blyspröjs började i Europa att tillverkas under gotiken, dvs från 1100- till 1400-talet. Då kunde också fönstren göras större och mer praktfulla. I Sverige byggdes kyrkor i gotisk stil under andra halvan av medeltiden. Spetsbågestilen med stora spetsiga fönsteröppningar och tunnare väggar baserades på användning av tegel i bygget och yttre smäckra strävpelare som hjälpte till att bära upp tyngden av valven.

Gudstjänsten hölls på latin under den katolska tiden. Efter reformationen i början på 1500-talet användes i stället modersmålet, och det blev viktigare att församlingen hörde vad prästen sade. Nu blev predikstolen vanlig. Den placeras i långhuset så att prästen kan tala till och förmana församlingen. I Skåne var kyrkospråket danska ända till senare hälften av 1600-talet. Inte förrän omkring 1680 infördes uniformitet i kyrkoväsendet i Sverige, och därmed skulle ceremonier och predikan hållas på svenska i hela landet.

I beskrivningar av kyrkobyggnader ser man ofta något i stil med “Valven slogs på 1400-talet”. Det betyder helt enkelt att man ersatte den gamla, brandfarliga takkonstruktionen i trä med slagna valv, dvs uppmurade valv i tegel som bildade tak. Denna ombyggnad var vanlig just på 1400-talet. De putsade valven dekorerades med kalkmålningar.

Under andra halvan av 1800-talet byggdes många nya kyrkor, på grund av befolkningsökning och religiös förnyelse. Den nygotiska stilen var populär, med höga spetsiga torn, branta takfall och stora fönster. Tegel blev det dominerande bynnadsmaterialet från ca 1880. Nybyggandet ledde till att många medleltida kyrkor revs. Dessa ansågs trånga och otidsenliga, de motsvarade inte den nya tidens krav. Opinionen mot rivningarna vaknade inte förrän åren kring sekelskiftet 1900.

Glemminge kyrka är en röd “tegelkatedral” från omkring 1900. Den är föga besläktad med sin föregångare, som var en vit 1100-talskyrka med lågt och brett torn.
Från gamla kyrkan har bl a övertagits två dopfuntar (en från 1100-talet, en från 1739), en Johannes Döparen-bild (skuren av Magnus Stenberg), ett krucifix (från 1500-talet) och en predikstol (från 1600-talet)

Ingelstorps kyrka uppfördes på 1100-talet. Den är rikt skulpterad, bl a av Carl Stenmester. De skurna och målade 1600-1700-talsinventarierna ersattes 1874 av en i sin tids anda helt genomförd kyrka. Den medeltida dopfunten står dock kvar i kyrkan.

Initiativtagare till Valleberga kyrkas byggande var troligen ärkebiskop Absalon. Till byggmästare utsågs den berömde Carl Stenmästare. För dopfunten har den likaledes berömde Trydemästaren (Magister Majestatis) svarat. Vallebergakyrkan är Skånes enda kända befästa rundkyrka. Den byggdes som en del i en välplanerad försvarslinje mot venderna, vilka under 1100-talet for härjande fram utefter Skånes kustland. Den ursprungliga kyrkan bestod av en rund, central byggnadsdel, vilken åt öster var sammanbyggd med koret samt i nordväst och sydväst försedd med ingångar som ledde till den för lekmännen avsedda delen av kyrkan.

På 1300-talet förvandlades rundkyrkan invändigt till en korskyrka med hjälp av fyra massiva murpelare. 1791 gjordes nya, kraftiga ingrepp i byggnadskroppen, varvid helgedomen även till det yttre förvandlades till en korskyrka. Sin nuvarande utformning erhöll kyrkan 1908-10, då de 1791 tillkomna korsarmarna revs och resterna av rundhuset i norr och söder åter kom i dagen.
Intill kyrkan finns en kastal från 1400-talet

Löderups kyrka byggdes under 1100-talet som en romansk stenkyrka med långhus, kor och absid. Under 1400-talet slogs tegelvalven som troligen haft berättande målningar utbredda över sig.

På 1860-talet byggdes kyrkan om under kyrkorestauratorn C G Brunius ledning till en korskyrka. Långhuset bevarades men kor och den gamla absiden offrades. Trappgavelkrön sattes på torn och gavlar och en portal togs upp genom den utåt slutna tornmuren, kyrkan öppnades från väster mot österns ljus.
1929 byggdes kyrkan till åt öster.

Dopfunten av Höörsandsten är huggen omkring 1160 och är en av de skönaste i Skåne. Den har en uttrycksfullt skidrad passionshistoria runt skålen samt en skildring av Striklastad där Norges helige kung Olav stupade 1060. Kyrkan syns en gång, av outklarade skäl, ha helgats åt S:t Olof. Predikstolen är ett bildrikt renässansarbete från 1604. Den är mästerligt huggen och byggd av Jacob Kremberg i Lund.

Löderups kyrka har tre bevarade altarprydnader, typiska för var sitt sekel, från 1600- till 1800-talen. Den senaste från 1878 är en stor berättande målning av dansken Carl Bloch, föreställande Kristus i Emmaus.
Alldeles öster om kyrkobyggnaden ligger en kastal.

Hörups kyrka, helgad åt S:ta Anna, har ett ståtligt läge med vidsträckt utsikt över Österlenslätten. Den gamla bredtorninga kyrkan försågs 1848 under Brunius överinseende med korsarm i öster. 1904 “rekonstruerades” kyrkan under Th Wåhlins ledning med tvillingtorn (efter Lunds domkyrka). Dopfunten är från 1100-talet av Mårten Stenmästare, krucifixet från 1500-talet. Predikstolen tros vara ett verk av Jacob Kremberg (ca 1605). Altartavlan är utförd av Carl Bloch (1875).

Intill den medeltida borgen ligger dess kyrka från 1100-talet, byggd med rundtorn (en av de fyra i Skåne!), 1868 utbyggd med korsarmar (CG Brunius). Den har intressanta valvmålningar, daterade 1476 (med bl a Salomos dom och Själavägningen); obs inskription och bilder av donatorerna, fru Barbara Brahe och hennes son Oluf Stigsen Krognos. Dopfunt från 1100-talet. Predikstol från tidigt 1600-tal och altare från 1650.

Borrby Sankta Maria kyrka är ursprungligen från 1100-talet. Men det medeltida templet revs 1838 och 1841 uppfördes en ny kyrka. Den nya helgedomen var en s.k. Tegnérkatedral med ljus och rymd efter tidens smak.

1894 genomfördes en omfattande restaurering. Predikstolen, en 1600-talsimitation, är från det året. Även altarinramningen med två stora gipsskulpturer av apostlarna Petrus och Johannes är från 1894. Detsamma gäller den höga tornspiran med sina fyra småtorn.

Om den gamla kyrkan minner idag framför allt dopfunten och Mariaklockan. Dopfunten, ett verk av den anonyme gotländske mästaren Calcarius, är från 1200-talets första hälft. Mariaklockan, kyrkans stora klocka, har sedan 1520 kallat till gudstjänst. Peter Vulf, verksam i Lübeck, gjorde den på uppdrag av Detlef Kelssen till Jungfru Marias ära.

Vid 1300-talets mitt tillkom kyrkans valvmålningar. De är utförda av den så kallade Snårestadsmästaren, som sannolikt var en premonstratensermunk från Gråbrödraklostret i Ystad.

Tosterups kyrka är från 1100-talet. Norra ytterväggen är sevärd: en nästan oförändrad 1100-talsfasad! Sydsidan och koret, med gravvalv för borgens herrar (Brahe, Krabbe, Barnekow, Sparre, C A Ehrensvärd), ombyggdes 1598. I vapenhuset står nu Jörgen Krabbes praktkista; 1678 lät Carl XI avrätta denne Skåne-adelns ledare. Märkliga väggmålningar från 1400-talet (S:t Erasmus, mässan i Bolsena, S:ta Birgitta, S:t Göran, adelsvapen). I koret finns en gravsten över Tyge Brahe d ä (av Adam van Düren 1520) och två 1500-talsmålningar (ur Cranachs verkstad). En fin inredning från tidigt 1700-tal fulländar denna minnesrika lilla borgkyrka.

Kyrkan är en av de bäst bevarade romanska kyrkorna i Skåne från slutet av 1100-talet. Tornet med sina trappgavlar torde ha tillkommit omkring år 1400, och korsvalven kan ha slagits vid samma tid, liksom det åt norr vättande vapenhuset med symmetrisk trappgavel. Långhuset saknar fönster åt norr.

Valven över altaret och predikstolen är prydda med praktfulla baldakinmålningar utförda år 1760 av “provincialmålaren” Adam Friedrich Maltzan, vilken även dekorerat bänkdörrarna med lekfulla rokokoornament.
Dopfunten, från omkring år 1200 med skildringar ur Jesu liv, är utförd av den gotländske mästaren Sighraf.

Bland övriga inventarier märks triumfkrucifixet från omkring 1300, en smidd ljuskrona av senmedeltida typ med påmålad brokig dekor samt den rikt skulpterade altaruppsatsen från 1651. Intressant är också den medeltida ekdörren mot vapenhuset samt den järnbeslagna fattigstocken.

Beskrivningarna av kyrkorna på södra Österlen är tagna ur boken “Våra kyrkor” från Klarkullens förlag 1990.